Por que no me sacaste a mi?!
Det är intressant vad smarta ungar kan vara smarta och hur de kan veta precis vad de tjänar på att säga. Som med den lilla ringen jag gav till Cata, ett som jag hade när jag var liten, och som hon alltid ser till att visa att hon har på sig. Jävla lilla charmtroll.
Eller när vi var ut och åt för ett par veckor sen och Hugo sa att vi skulle skåla för någon vid bordet, för något vi önskade skulle hända personen under året; han hittar alltid på sånt. Och hon viskar i mitt öra "För att ni ska stanna här. På allvar, jag vill inte att ni ska åka igen! Lovar du att ni inte ska åka?" Aouch.
Och nyligen gjorde hon varsitt armband till mig och Dani och dagen efter registrerade hon nöjt att jag hade på mig mitt, varpå hon till Dani utbrister: "Varför har du inte på dig ditt armband?!" och jag skyndade mig att säga "Han glömde det i affären! Han hade det på sig innan, både igår och idag!" och sedan, tyst, till Dani "Jag visste att hon skulle säga så...".
Och på Martins studentfirande, när jag ville ta ett kort på bara han och Dani och hon som vanligt posade med på alla foton och jag helt fräckt uteslöt henne genom att knäppa kortet högre upp, typ vid killarna bröst. Det märkte hon förstås. "Du knäppte ju inte på mig!!" "Näe, inte på det kortet, men titta, på nästa är du ju med!" Hmpf!
Mirta sa "Jag pratade med din pappa häromdagen!" "Jaså, du också, Catalina också va?" sa jag och Cata körde ner huvudet på bordet med armarna under. Hon hade tydligen blivit hemskt arg. För att mina föräldrar inte förstod henne när hon försökte säga att jag var i affären. Jag försökte trösta henne med att mina föräldrar inte pratar spanska, och att de faktiskt visst förstod att det var henne de pratade med. Till slut lyfte hon på huvudet och muttrade lite.
Kommentarer
Trackback
