Gårdagens lunchtimmar spenderadas såhär:
Äntligen har jag kommit iväg och klippt håret. Jag vet inte varför jag alltid väntar tills det ser ut som Kristina Lugns hår! I Sverige har jag många gånger dragit mig för att gå av ekonomiska skäl, här delvis därför men mest för att det tar hela, hela dagen. Hos Jorge alltså. Igår gick jag och frågade om någon annan av hans frisörer hade tid - men han har bara en annan nu och han var alltså också upptaget i alla fall ett par timmar framåt i tiden. Och jag hade bara en och en halv timme på mig. Så jag gick till den andra frisören som jag vet vart den ligger (eftersom den ligger typ 50 m från Jorge) och de klippte mig DIREKT. Underbart. Och för 35 pesos också. (75 kronor, jämfört med Jorge som tar 300 kr, haha! Om man klipper sig med hans anställde så kostar det 40 pesos i och för sig.) Och det var ändå en bra salong. Inte den bästa, men eftersom jag har rakt och ganska okomplicerat hår (till skillnad från Dani...) så tycker jag inte att jag behöver den bästa heller.
Frisören frågade mig om det inte är så att gitarrsträngar måste bytas ut varann månad. (Yes, minst, egentligen varje.) Menade han att jag måste byta hår varann månad också?
Frisören frågade mig om det inte är så att gitarrsträngar måste bytas ut varann månad. (Yes, minst, egentligen varje.) Menade han att jag måste byta hår varann månad också?
Och så lagade jag ett hål, nu är det two to go.
Och så hittade jag en supersöt, super classy studentklänning till lillasyster på fina Las puertas de lilas (tror jag den heter).
Och så fyndade jag två fina par örhängen för 10 pesos var till mig själv på India.
Allt det igår på lunchen (ja, okej att min lunch är på tre timmar), inklusive en halvtimmes dötid då jag kämpade med novell- och diktsamlingen Antología Esencial av Silvina Ocampo. Hon är en riktig ordmästare, vilket gör det kämpigt för en stackars invandrare.
Uppdatering: nyss kom det in en farbror som påstod att han älskade mitt språk. Han menade kanske dialekt, för om han hört svenska någongång så var det i alla fall ingenting han berättade om.
Uppdatering: nyss kom det in en farbror som påstod att han älskade mitt språk. Han menade kanske dialekt, för om han hört svenska någongång så var det i alla fall ingenting han berättade om.
Kommentarer
Trackback
