Annars försöker jag bestämma mig för vad jag vill plugga. För plugga vill jag, faktiskt! Fast mest
lust har jag att plugga typ filosofi/religion/litteratur och det känns lite osäkert att få till något produktivt av det sedan!
Jag kan inte bestämma mig för om jag vill bli lärare (där skulle det ju funka med religion och filosofi vilket känns lovande, nackdelen är att 5 år är så lång pluggtid samt att jag måste läsa en del spanska på det också om jag vill ha möjligheten att kunna undervisa i Argentina också) eller bibliotikarie (här kommer litteraturen förstås in i bilden och tanken känns mysig, nackdelen är igen Argentina, jag tror att arbetsmarknaden här är ännu mindre än i Sverige - för i Sverige tror jag att den är liten, trots att jag läste i tidningen häromdan att det är ett framtidsyrke just nu, för mina föräldrar sa det en gång, att arbetsmarknaden bara krymper för bibliotikarier och man tror ju alldeles för mycket på vad ens föräldrar säger!) eller sjuksköterska/sjukgymnast (och/eller massör har jag också sniffat på). Fördelen med det sistnämnda är det jag alltid har tänkt, att det i alla fall inte kan kännas meningslöst! Det låter så klyschigt att man vill göra något meningsfullt, men man vill ju det ändå! Och det kan ju vara svårt. Och blir man sjuksköterska klarar man sig nog vart man än hamnar i världen. I just Argentina på närmast svältlön i och för sig, men annars så. (Förutom om man får jobb på en snobb-klinik, då kan man tjäna ganska bra. Fast idén om meningsfullhet går ju lite om intet då. There's two sides to every story.)
Det här kan jag inte bestämma mig för och sedan kan jag inte bestämma mig över huruvida det är en bra idé att tänka på vad som är gångbart i Argentina och inte. Jag måste ju ha med det i beräkningarna eftersom att så länge jag är tillsammans med Dani så kommer vi att bo i Argentina, inte hela livet men någongång i livet, kanske om ett år, kanske om fem, kanske om tjugo. Har man redan liten aning om vad man vill syssla med, och är man redan våg med tillhörande beslutssvårigheter så hjälper det ju inte till att behöva hitta något som måste funka i två länder. Fast egentligen så är det nog bara jag som är hysterisk som vanligt. Alla måste ju lära sig ett till språk utöver engelskan idag och det blir bara vanligare och vanligare med både internationella studieutbyten och internationella jobbplaceringar. Så det är ju snarare så att man måste (eller att det är bra om man vill) jobba i andra länder än att det skulle vara omöjligt. (Sedan är det ju kanske många gånger det land som företaget vill som gäller och inte det man själv vill, men ändå.)
...
