evilin

...

Det började jag skriva häromdagen; på spanska, för att ja, det kändes enklare så. Men nu har jag diskuterat enträget under några dagar, hittills till ingen nytta just, men vi får väl, det kanske leder till något. Härsomhelst blev jag glad att jag fortfarande bryr mig om att lägga ner tiden. Att vi bryr oss. Det betyder ändå något, även om det är lång väg kvar och kanske aldrig blir helt bra. Som sagt i tidigare inlägg, vi människor lyckas förlåta varandra en hel del ju.

Eller när vi var ut och åt för ett par veckor sen och Hugo sa att vi skulle skåla för någon vid bordet, för något vi önskade skulle hända personen under året; han hittar alltid på sånt. Och hon viskar i mitt öra "För att ni ska stanna här. På allvar, jag vill inte att ni ska åka igen! Lovar du att ni inte ska åka?" Aouch.

Vi provade på massage, helskropps 45 min för 49 dollar. Det fick räcka så. Det kändes ändå för varmt för att det skulle kännas lockande med "chokladkroppsinpackning" eller exfoliation (det hade ju inte varit så smart!), så sedan blev det mest sol. Och på lördagseftermiddagen pallade vi med bastun eftersom vi inte solade då. Jag fick lov att panikköpa en ny bikini, för jag råkade glömma tänka på att ta med en sån! Det lyckades bli en riktigt snygg en för bara 20 dollar. I minsta laget dock, vilket ledde till att det jag brände värst efter huvudet var sidorna på tuttarna som inte var vana att bli brända...

Vi träffade en tjej och hennes moster/faster som berättade om sin syster som jobbade som flygvärdinna i Dubai och hade en fin lägenhet gratis av flygbolaget. Hon hade varit och hälsat på henne och berättade bland annat att kvinnorna har en dag i veckan då de får gå till stranden och bada i baddräkter. Tisdagar tror jag det var. Det var deras rekrationsdag, och de tog med sina barn och stannade hela dagen och dansade och så. Mostern/fastern sa att vi skulle få söta barn, jag och Dani. Då fick Dani ett smått besvärat uttryck och gick en köpte en till öl.

Jag menar, det är ett väldigt långt steg från att säga upp sin relation med en familjemedlem, till att aktivt verka för att andra ska göra detsamma. Som människa måste man kunna vara mera human och mindre egoistisk än så. Man måste skjuta sig själv och sina bekymmer åt sidan och emotionellt inse att de man bryr sig är värda bra relationer med sin familj, även om man själv misslyckats med det. Gå till en psykolog eller prata med vänner, men skona familjemedlemmarna från inblandning och från att behöva ta ställning. 

(Det här är ju enda problemet med skiljsmässor, att många människor har stora problem med att göra den uppoffringen för sina barn. Låta dem umgås med någon de själva inte längre står ut med, hur svartsjuk och arg det än kan göra än och utan att säga något negativt åt personen; ge barnet förtroendet att själv bilda sig en uppfattning och hantera relationen. Det går ändå inte att skydda sina barn från livets smällar, för då förblir de barn hela livet. Jag sa länge att jag inte hade något emot mina föräldrars skiljsmässa. Jag har insett att egentligen hade jag det. Men bara detta problem. Och jag har fått uppfatta att samma sak kan hända i andra konstellationer, inte bara mellan föräldrar efter en skiljsmässa, utan i andra relationer under andra omständigheter. Även om jag egentligen inte känner till roten till den här konflikten. Jag vet inte vad vreden och svartsjukan grundar sig i. 

Det var den första funderingen. Den andra är: sedan när blev det så tabu för föräldrar att uppfostra sina barn? I min familj, eller om det även generellt gälller i Sverige, jag vet inte. I min familj är det i alla fall ytterst fult sett på. Att ställa några krav, sätta upp några regler, att ibland kritisera, t.ex., etc. Att uppmuntra till eget tänkande. Nejdå. Vi gör tvärtom istället och fyller landet av fullvuxna bäbisar...nåja. Mina föräldrar vet vad jag tycker om saken, men jag har slutat prata om det, för jag vet redan att de har lyssnat på mig. Nu är det deras sak att göra vad de finner vettigt. It aint my business. Det kan vara svårt att hålla sig utanför andras affärer, men jag gör så gott jag kan. När jag får barn ska jag uppfostra dem precis som jag finner vettigt. 

Ok, nu blev jag för första gången personlig i bloggen. A last simple note: bloggen är min och jag skriver vad jag vill. Jag har inte särskilt många läsare, i stort sett bara familjemedlemmar. Jag har dessutom gjort mitt bästa för att skriva i generella drag och jag har inte nämnt några namn.

Jag behövde mest skriva av mig för att jag blir så himla ledsen. De starka familjevärderingarna och -banden här i Argentina smittar väl av sig. Men det är så himla mycket som går att förlåta egentligen och de flesta gör nästan vad som helst (eller förlåter nästan vad som helst) för att ha en mamma, en pappa, en syster, en bror... I know what I'm talking about.

Här ska jag sova i morgon natt! Trevlig helg på er också, hihi.

Nu blev ni nyfikna va..?

Iförrgår hade jag ett ärende hos polisen (registerutdrag). Bibi följde med mig. När vi kom dit så visade det sig att Danis kompis systers pojkvän jobbade där. Han sa att det var slut på nummer för den dagen (kl var runt 10.30, tror jag, rätt sent för att gå att köa i den argentinska byråkratin), och han ju förstod att vi inte skulle komma kl 5 på morgonen för att köa dagen därpå, men att om vi kom vid 8-8.30 så skulle han hjälpa oss. Så igår kom vi igen, men snarare 9.30-10 än 8.30... Och då var han inte där och vi stod i den långa kön och jag funderade på hur fasiken han skulle kunna hjälpa oss att få något gjort snabbare här, utan att resten av kön skulle vilja slå ihjäl oss. När vi hade gått kön klart så dök han upp, och Bibi sa till honom att nu går det ju inte. Hursomhelst fick vi ett papper att fylla, och så fick vi veta att vi skulle betala 40 pesos till en bank i närheten och seda komma tillbaka med kvittot och blanketten. Den lilla biten information vi köade för misstänker jag att vi annars hade kunnat få tidigare på morgonen innan, hos migrationsverket, om de hade tänkt på det. Imorse var han inte heller på plats, min konstapel, så jag sköt upp det igen. Annars hade jag nog gått ut därifrån 4-5 timmar senare. 

På nyheterna var både (den kvinnliga) nyhetsuppläsaren och (den kvinnliga) debattören i alla fall på tjejens sida. Men man kan fråga sig om det hade blivit debatt om saken om tjejen hade mått bra fysiskt efter aborten. Det brukar bara vara våldtäkt som rättfärdigar en abort enligt rätten här, men inte ens det, den här gången.

Iförrgår tror jag det var, kom mina julpaket. Ett skickades redan 10/12, nådde Argentina 22/12 och La Plata 26/12. Och så i förrgår gick jag och frågade om det gick bra att hämta ut utan avin från tullen som jag fortfarande väntade på, så det fick jag. Annars hade det kanske tagit ett par veckor till... Det andra paketet kom direkt till dörren. Det beror på att det första hade en tulldeklarationslapp på sig och det andra inte, fråga mig inte varför.

Hursomhelst, tack ska ni ha för dags- och veckotidningar, böcker, kakor, knäckebröd, hjortronsylt, rökt renkött, choklad, halsband, klänning och årets mojäng etc... Ifall jag lyckas ska jag spara pepparkakorna tills Diego kommer tillbaka från Cordoba, för han har glöggblandning att fixa till som hans svenskboende kompis hade med sig på sitt besök i december. Så får vi lite julstämning till sist. I februari eller mars eller så.

På juldagen var vi hos Bibi & Hugo med Bibis föräldrar, Bibis kusin Rolo med familj och Bibis kusin Graciela med man och den dotter som är kvar i landet. Vi vaknade vid 11 och drack mate i sovrummet alla fyra och sedan fortsatte dagen så i skönt mojsande och såsande. Vi åt plockmat och sedan färsk ravioli på det, för det hade mormor Mirta beställt även fast Bibi hade ordnat annat mat, för en juldag utan ravioli var utanför hennes föreställningsförmåga. Och så spelade vi grod-spelet och badade i poolen och åt mera glass och drack mera champange. På kvällen kom svenskan över och hälsade en snabbis, gulligt. Ja just, Mario kom och hälsade på i affären den 24:e också. 

Jag var jättetrött på kvällen, men tack och lov behövde jag inte kliva upp förrän nio idag. Vi åt frukost på ett café och öppnade affären. Är så glad att det är fredag. Imorgon halvdag och sedan ledigt och Villa Elisa. Och likadant veckan därpå. Och veckan därpå åker vi till Colonia (Urugay) lördag-söndag, på spahotell, för vi fick en natt där av tomten(!!!).

Det är segt idag; vi har långöppet nu sista lördagen innan jul, men det kommer ingen. Och det är soligt ute... Och vi har problem med faktureringsprogrammet; kanske kommer vi behöva lägga in alla produkter igen, i ett annat program... Det är problemet med MAC, det är svårt att hitta program som funkar på MAC. Dani sitter och klurar med det där, och jag har lite dåligt samvete för att jag sitter här och boluderar (ett ord jag uppfann nu, som betyder ungefär tramsar), men jag kan inte hjälpa honom med det. Det enda jag skulle kunna göra är att städa, men det är så tråkigt att städa när det inte är smutsigt. (Jag städade hela dagen igår.) Det här får mig att tänka på sega dagar på McDonalds när vi sa att det var dags att ta en sväng topless i gallerian, för så gäst-desperata var vi... Eller alltså, vi gjorde det ju faktiskt aldrig, men ja, det förstod ni säkert. Nu har han förresten lyckats med något här. Det ser ut som jag slipper göra om allt, och det ser ut som att det här programmet funkar mycket smidigare helt plötsligt. Tur att man har en trollkarl till pojkvän. 

Näe, nu har jag faktiskt lite att fixa till i faktureringsprogrammet, så nu ska jag göra lite nytta!

TRedje bilden är på Catas & Miltons gamla barnflicka och hennes söta bäbis (och Cata).

Haha, nu har jag lärt mig hur man knäpper kort med MACen. Kul. Jag ser hemskt trött ut. Jag ör nog det egentligen också, men jag känner mig inte så trött, tack och lov. Hemskt hungrig är jag dock, men det är roligare att sitta här och leka än att gå ut och köpa mat. 

Jag färgade håret rött för typ 6 veckor sen; all färg är nästan borta, förutom i luggen! Rödblont hår med röd lugg, ja, det går väl det med.

I bakgrunden min lilla gran jag skrev om. 

Men nu ska jag hem och klippa gräs och sola!