Vilken dag...!!!
Fy fan, vilken jobbig eftermiddag alltså! Först skulle jag ta Catalina till ett födelsedagskalas (i taxi); då uppfattade jag fel adress (delvis för att jag är döv och delvis för att Bibi skriver som en kratta) och Cata började gråta och vi fick åka till chemusic för att kunna ringa och få rätt adress och någonstans på vägen lyckas jag kliva i en färsk hundbajshög, vilket resulterade i en massa bajs utöver på min fina Salomon-dojja även (litegrann på kanten) på mina fina ljusa jeans och över golvet i affären!! Jag var tvungen att dra vidare med Cata, som tappert lungnat ner sig efter att jag lovat att vi visst skulle hitta och ta oss till kalaset - till kl 6 och allting. Så när jag kom tillbaka fick jag springa runt och hjälpa kunder i strumplästen en stund, de undrade nog. Sedan har jag offrat en spik och sprättat bort hundbajs samt torkat golvet i affären och vattnet ingången ute. Nu går jag runt i Danis jättestora flipflops, som han tack och lov hade i ryggsäcken - eftersom min dojja givetvis blev blöt. Vet inte hur jag ska gå och handla mat och hämta Cata i dem, men... Då, när jag står vid ingången och vattnar, blir det värre, fast man kunde tro det vore omöjligt.
Då kommer en kund, med choklad. Jag utbrister, väldigt förvirrat, något om att jag inte förstår varför han har choklad med sig, han borde väl snarare ge mig stryk, eftersom han har väntat länge på ett gitarrfodral, som fortfarande inte har kommit. Så gick jag in med honom och upprepade ungefär samma sak till Dani. 2-3 minuter senare när jag står på toa och rengör golvtrasan från hundbajs, så slår det mig att chokladen kanske inte var till oss som butiksägare utan...till mig!? Ooops. Jag kommer mig dock inte för att fråga honom innan han går och säga typ "Oj, förlåt, men Dani är min pojkvän förstår du, och jag förstod inte att de var till mig..." utan stackaren går. Och Dani frågar och jag frågar Dani om han inte sa något. Och så öppnar vi påsen som innehåller en inslagen ask och själva asken har dessutom små hjärtan på sig. Hhmm. Stackarn, stackarn, stackarn. Dani höll på att skratta på sig och ringde till Bibi och sa "Oh herregud, det är därför han har kommit varje fredag!"
Men han kunde väl i alla fall ha frågat om jag hade pojkvän först..?
Eller var de till oss som säljare? Fast då borde han nästan ha gett dem till Dani, men ok, han såg mig först, för jag var där ute. Men de borde ha haft en annan ask än en med hjärtan på väl? Dessutom är det ju konstigt i sig att ge choklad till butikssäljare, det var ju därför jag blev så förvirrad från början!
Jaja, nu måste iväg och handla mat (Dani ska göra lasagne på 21; hemma hos Bibi, ikväll) i mina flipflops strl 45!
Uppföljning: polisen
Igåt fick jag tummen ur och tog mig till polisen. Eftersom min kö var en speciallö, för att mitt ärende var lite ovanligare (jag skulle ansöka om ett registerutdrag) så tog det bara en timme, helt utan hjälp från min konstapel för han var inte där. De tog mina fingeravtryck, för det gör man i Argentina på alla i landet boende. Idag kunde jag hämta utdraget och för det behövdes ingen nummerlapp, så det gick fort. Jag förstod dock inte hur jag skulle smita mig före de som hade nummerlapp, så en chilenare som stod närmare hjälpte mig och la mitt papper också på bordet och när polisen var klar med personen han höll på att hjälpa drog han fram våra registerutdrag och fortsatte med nästa. Jahaja, så var det. Chilenaren sa något om att han inte visste hur vårt system fungerade, men han trodde att man helt enkelt gjorde så där. Sedan frågade han hur jag tyckte att vårt utbildningssystem var, för han var här för att plugga. Så jag fick själv förklara att jag inte alls är argentinska (yes!)! Han kanske inte märkte att jag hade konstig dialekt eftersom att han också hade det i Argentina. Fast i Spanien kollar de också konstigt på mig. Hm, jaja. Min konstapel var på plats när jag gick ut, han kallade mig "bonbón" och sa att han nästan alltid jobbade på fredagar och att jag kunde "slå en radio" (de flesta här ringer via radio med Nextel) när helst jag behövde något så kunde han påskynda processen. Sådärja!
"El campo contra el gobierno"
När jag nu (nästan) kom in på bönderna så tänkte jag berätta lite kuriosa: minns ni bondstrejken i mars förra året? Presidenten Cristina Kirchner höjde skatterna för bönderna och bönderna strejkade. Jag vet ju inte exakt hur det drabbade dem, men som småbonde fick man göra skatteavdrag och påökningen var större för de stora ägarna. Och just de, som äger stora marker, är typ de rikaste här. (När man fram till i början på 1900-talet, om man hade råd att köpa taggtråd eller annat stängsel, kunde sätta upp den så långt den räckte och säga "Ok, den här marken är min!" gjorde man sig rik på det viset.) Och nu så har jag bönderna förstås klagat igen över sina stora förluster i och med torkan. Så Christina gjorde så här: alla som hade förluster på 50% eller mer slipper skattebördan i år och betalar igen nästa år. Det finns en avgift man som bonde måste betala till en organisation som även är böndernas fackförbund för att få tillåtelse att frakta sina produkter genom landet; den avgiften tog hon också bort. Och representar från "bonde-sidan" klagar naturligtvis fortfarande. Därför att de som klagar, i alla fall mest högljutt, är de största jordägarna och representarna från facket - som kammar in den där avgiften. De är ofta samma personer dessutom, om jag har förstått saken rätt! I mars var folket generellt på böndernas sida, och bönderna var också ganska eniga - tillsammans med de rika bönderna mot en mer högerinriktad politik. Alla var liksom arga och sa att hur kan man kräva bönderna på mer skatter, det är ju de som har byggt det här landet. Men någonstans ifrån måste man hämta skatterna och om markägarna är de som är rika..?
Hursomhelst var det ett smart drag. Från facket/organisationen har de hotat med en möjlig ny strejk. Det återstår att se om bönderna är med dem den här gången.
Det fulaste är att alla klagar på Christina för att de säger att hon använder dyra märkeskläder - och dessutom utländska, istället för i alla fall nationella dyra märken (vilket president gör inte det? och vad skulle folk säga om de inte gjorde det?) och för att hon "Tror att hon är en ny Evita"!! Som om det bara fanns plats för en enda kvinna i ett lands politiska historia?
Por fin está lluviendo! Bah, acá...
Vad underbart med lite tråkigt väder äntligen!! Allvarligt. Jag har aldrig varit så glad över en grå regndag. Fast det är fortfarande ganska varmt och kvavt - hög luftfuktighet. Men det är i alla fall lite vind, och Dani säger att det blir "kyligare" efter regnet, så jaghoppas det.
I de värst tork-drabbade områdena i provinserna Santa Fe och Entre Ríos fortsätter dock torkan. De visar både döda och svimfärdiga kossor som knappt kan gå rakt på tv - ja, till och med Sverige nu ju, i och för sig. På köttillgången kommer det märkas nästa år, eftersom honkossorna inte blir gravida. Redan nu kommer det väl börja märkas på kvalitén.
No te compliques!
Jag har en adressbok med citat i som jag fick av Bibi i juli 2006, och idag läste jag faktiskt dem för första gången (japp, det är sant).
En som jag tyckte om särskilt lyder såhär:
No te compliques,
disfruta;
no te quejes,
aprende;
no te enfades,
sonríe...
Vilket jag översätter fritt till:
Komplicera dig inte,
njut;
klaga inte,
lär;
var inte arg,
le...
Okej att man kanske egentligen inte kan säga "komplicera dig inte" på svenska, men jag tror man förstår.
Tänk, vi bryr oss...
Que podrida que estoy. Ahora hasta que me amenazan con la policia. Ya no veo como acabará esto jamás. Y la verdad, no puedo sentir ni un poquito de ganas de resolverlo. Que extraño se siente que ni siquiera te extraño! Extraño tenerte. Pero no te extraño. Suena feo y es triste, pero es así.
...
Det började jag skriva häromdagen; på spanska, för att ja, det kändes enklare så. Men nu har jag diskuterat enträget under några dagar, hittills till ingen nytta just, men vi får väl, det kanske leder till något. Härsomhelst blev jag glad att jag fortfarande bryr mig om att lägga ner tiden. Att vi bryr oss. Det betyder ändå något, även om det är lång väg kvar och kanske aldrig blir helt bra. Som sagt i tidigare inlägg, vi människor lyckas förlåta varandra en hel del ju.
Por que no me sacaste a mi?!
Det är intressant vad smarta ungar kan vara smarta och hur de kan veta precis vad de tjänar på att säga. Som med den lilla ringen jag gav till Cata, ett som jag hade när jag var liten, och som hon alltid ser till att visa att hon har på sig. Jävla lilla charmtroll.
Eller när vi var ut och åt för ett par veckor sen och Hugo sa att vi skulle skåla för någon vid bordet, för något vi önskade skulle hända personen under året; han hittar alltid på sånt. Och hon viskar i mitt öra "För att ni ska stanna här. På allvar, jag vill inte att ni ska åka igen! Lovar du att ni inte ska åka?" Aouch.
Och nyligen gjorde hon varsitt armband till mig och Dani och dagen efter registrerade hon nöjt att jag hade på mig mitt, varpå hon till Dani utbrister: "Varför har du inte på dig ditt armband?!" och jag skyndade mig att säga "Han glömde det i affären! Han hade det på sig innan, både igår och idag!" och sedan, tyst, till Dani "Jag visste att hon skulle säga så...".
Och på Martins studentfirande, när jag ville ta ett kort på bara han och Dani och hon som vanligt posade med på alla foton och jag helt fräckt uteslöt henne genom att knäppa kortet högre upp, typ vid killarna bröst. Det märkte hon förstås. "Du knäppte ju inte på mig!!" "Näe, inte på det kortet, men titta, på nästa är du ju med!" Hmpf!
Mirta sa "Jag pratade med din pappa häromdagen!" "Jaså, du också, Catalina också va?" sa jag och Cata körde ner huvudet på bordet med armarna under. Hon hade tydligen blivit hemskt arg. För att mina föräldrar inte förstod henne när hon försökte säga att jag var i affären. Jag försökte trösta henne med att mina föräldrar inte pratar spanska, och att de faktiskt visst förstod att det var henne de pratade med. Till slut lyfte hon på huvudet och muttrade lite.
Spa-helgen
Har ju inte berättat om den än. Det var skönt, men gav mersmak på semester om man säger så! Jag blev brun, Dani snarare röd. Jag solskydd, Dani inte. I och för sig var ju jag också lite röd för faktor 15 för en helsdags solpressande räcker inte för mig, men i alla fall. Min hud har inte flagnat som hans. Eller jo, på skallen. Aj. Det har gjort ont att borsta håret!
Vi provade på massage, helskropps 45 min för 49 dollar. Det fick räcka så. Det kändes ändå för varmt för att det skulle kännas lockande med "chokladkroppsinpackning" eller exfoliation (det hade ju inte varit så smart!), så sedan blev det mest sol. Och på lördagseftermiddagen pallade vi med bastun eftersom vi inte solade då. Jag fick lov att panikköpa en ny bikini, för jag råkade glömma tänka på att ta med en sån! Det lyckades bli en riktigt snygg en för bara 20 dollar. I minsta laget dock, vilket ledde till att det jag brände värst efter huvudet var sidorna på tuttarna som inte var vana att bli brända...
Vi träffade en tjej och hennes moster/faster som berättade om sin syster som jobbade som flygvärdinna i Dubai och hade en fin lägenhet gratis av flygbolaget. Hon hade varit och hälsat på henne och berättade bland annat att kvinnorna har en dag i veckan då de får gå till stranden och bada i baddräkter. Tisdagar tror jag det var. Det var deras rekrationsdag, och de tog med sina barn och stannade hela dagen och dansade och så. Mostern/fastern sa att vi skulle få söta barn, jag och Dani. Då fick Dani ett smått besvärat uttryck och gick en köpte en till öl.
Ya tengo las pelotas por el piso!!!
Enkla funderingar från andra sidan jordklotet. Vad kan det finnas för glädje att finna i att förstöra familjerelationer som skulle kunna få vara bra? Hur lyckas man bli så småsint att man, bara för att man själv, (av någon anledning jag inte känner till), har blivit utan någonting (som en relation till en syster eller en pappa), vill stjäla andra den rätten? Hur går till, hur kommer en människa till en punkt där han vill stjäla någons rätt till en far? Till en syster? Varför? Vad ligger det för glädje i det?
Jag menar, det är ett väldigt långt steg från att säga upp sin relation med en familjemedlem, till att aktivt verka för att andra ska göra detsamma. Som människa måste man kunna vara mera human och mindre egoistisk än så. Man måste skjuta sig själv och sina bekymmer åt sidan och emotionellt inse att de man bryr sig är värda bra relationer med sin familj, även om man själv misslyckats med det. Gå till en psykolog eller prata med vänner, men skona familjemedlemmarna från inblandning och från att behöva ta ställning.
(Det här är ju enda problemet med skiljsmässor, att många människor har stora problem med att göra den uppoffringen för sina barn. Låta dem umgås med någon de själva inte längre står ut med, hur svartsjuk och arg det än kan göra än och utan att säga något negativt åt personen; ge barnet förtroendet att själv bilda sig en uppfattning och hantera relationen. Det går ändå inte att skydda sina barn från livets smällar, för då förblir de barn hela livet. Jag sa länge att jag inte hade något emot mina föräldrars skiljsmässa. Jag har insett att egentligen hade jag det. Men bara detta problem. Och jag har fått uppfatta att samma sak kan hända i andra konstellationer, inte bara mellan föräldrar efter en skiljsmässa, utan i andra relationer under andra omständigheter. Även om jag egentligen inte känner till roten till den här konflikten. Jag vet inte vad vreden och svartsjukan grundar sig i.
Det var den första funderingen. Den andra är: sedan när blev det så tabu för föräldrar att uppfostra sina barn? I min familj, eller om det även generellt gälller i Sverige, jag vet inte. I min familj är det i alla fall ytterst fult sett på. Att ställa några krav, sätta upp några regler, att ibland kritisera, t.ex., etc. Att uppmuntra till eget tänkande. Nejdå. Vi gör tvärtom istället och fyller landet av fullvuxna bäbisar...nåja. Mina föräldrar vet vad jag tycker om saken, men jag har slutat prata om det, för jag vet redan att de har lyssnat på mig. Nu är det deras sak att göra vad de finner vettigt. It aint my business. Det kan vara svårt att hålla sig utanför andras affärer, men jag gör så gott jag kan. När jag får barn ska jag uppfostra dem precis som jag finner vettigt.
Ok, nu blev jag för första gången personlig i bloggen. A last simple note: bloggen är min och jag skriver vad jag vill. Jag har inte särskilt många läsare, i stort sett bara familjemedlemmar. Jag har dessutom gjort mitt bästa för att skriva i generella drag och jag har inte nämnt några namn.
Jag behövde mest skriva av mig för att jag blir så himla ledsen. De starka familjevärderingarna och -banden här i Argentina smittar väl av sig. Men det är så himla mycket som går att förlåta egentligen och de flesta gör nästan vad som helst (eller förlåter nästan vad som helst) för att ha en mamma, en pappa, en syster, en bror... I know what I'm talking about.
Nu så
Wohoo, nu gick det. Att länka alltså. Problemet var som vsnligt att ingen programma för MAC. Om jag bloggar på Firefox istället för Safari går det. Safari är bättre, men men.
Colonia, Uruguay
http://www.colonyparkplaza.com/ingles/home.htm
Här ska jag sova i morgon natt! Trevlig helg på er också, hihi.
Min egen argentinske poliskonstapel
Nu blev ni nyfikna va..?
Nu tänkte jag för tredje gången börja inlägget med "igår/iförrgår så...". Ytterligare betraktelser helt enkelt!Iförrgår hade jag ett ärende hos polisen (registerutdrag). Bibi följde med mig. När vi kom dit så visade det sig att Danis kompis systers pojkvän jobbade där. Han sa att det var slut på nummer för den dagen (kl var runt 10.30, tror jag, rätt sent för att gå att köa i den argentinska byråkratin), och han ju förstod att vi inte skulle komma kl 5 på morgonen för att köa dagen därpå, men att om vi kom vid 8-8.30 så skulle han hjälpa oss. Så igår kom vi igen, men snarare 9.30-10 än 8.30... Och då var han inte där och vi stod i den långa kön och jag funderade på hur fasiken han skulle kunna hjälpa oss att få något gjort snabbare här, utan att resten av kön skulle vilja slå ihjäl oss. När vi hade gått kön klart så dök han upp, och Bibi sa till honom att nu går det ju inte. Hursomhelst fick vi ett papper att fylla, och så fick vi veta att vi skulle betala 40 pesos till en bank i närheten och seda komma tillbaka med kvittot och blanketten. Den lilla biten information vi köade för misstänker jag att vi annars hade kunnat få tidigare på morgonen innan, hos migrationsverket, om de hade tänkt på det. Imorse var han inte heller på plats, min konstapel, så jag sköt upp det igen. Annars hade jag nog gått ut därifrån 4-5 timmar senare.
Maria går på vägen
Igår såg vi på nyheterna om en tjej som ligger på sjuhus, med risk för sitt liv, efter en illegal abort. Tjejen är 12 år och blev våldtagen. Mamman vågar inte vara hos henne på sjukhuset, av rädsla att bli gripen för brottet hon var inblandad i. Och mannen? Jobbar lugnt på; som taxichafför. Scary, indeed.
På nyheterna var både (den kvinnliga) nyhetsuppläsaren och (den kvinnliga) debattören i alla fall på tjejens sida. Men man kan fråga sig om det hade blivit debatt om saken om tjejen hade mått bra fysiskt efter aborten. Det brukar bara vara våldtäkt som rättfärdigar en abort enligt rätten här, men inte ens det, den här gången.
Nu är det jul igen
Iförrgår tror jag det var, kom mina julpaket. Ett skickades redan 10/12, nådde Argentina 22/12 och La Plata 26/12. Och så i förrgår gick jag och frågade om det gick bra att hämta ut utan avin från tullen som jag fortfarande väntade på, så det fick jag. Annars hade det kanske tagit ett par veckor till... Det andra paketet kom direkt till dörren. Det beror på att det första hade en tulldeklarationslapp på sig och det andra inte, fråga mig inte varför.
Hursomhelst, tack ska ni ha för dags- och veckotidningar, böcker, kakor, knäckebröd, hjortronsylt, rökt renkött, choklad, halsband, klänning och årets mojäng etc... Ifall jag lyckas ska jag spara pepparkakorna tills Diego kommer tillbaka från Cordoba, för han har glöggblandning att fixa till som hans svenskboende kompis hade med sig på sitt besök i december. Så får vi lite julstämning till sist. I februari eller mars eller så.
