También hay gente que dicen esto!
"ja men det ska bli kul att ni kommer hem, jag har tänkt på er"
Att jag har lätt att tänka att ingen skulle tycka så är bara mitt problem.
Det var kul och upplyftande att få höra just nu, tack.
Tallar och mossa och lite lingon
Imorse på bussen så slog det mig vad konstigt det är att man tycker bäst om det man är van (och uppvuxen) med, även om det kanske är sämre egentligen. Som den svenska naturen till exempel, jag tycker faktiskt mest om den, och dess dofter, fast den varken innehåller palmer eller apelsinträd, eller något annat exotiskt. Bara tallar och mossa och lite lingon. Och grådaskigt väder, nästan jämt. Det är väl konstigt?
Här blir jag faktiskt nästan alltid glad när det är mulet, bara för att det nästan aldrig händer! Här blir folk på jättedåligt humör när det är mulet! Vad spelar det för roll om man ändå är inne hela dagen? Klart man vill ha sol på semestern, men om man måste vara inne och jobba är det väl skönt att slippa längta ut...
Här blir jag faktiskt nästan alltid glad när det är mulet, bara för att det nästan aldrig händer! Här blir folk på jättedåligt humör när det är mulet! Vad spelar det för roll om man ändå är inne hela dagen? Klart man vill ha sol på semestern, men om man måste vara inne och jobba är det väl skönt att slippa längta ut...
Svensken är kanske dyster och passar bättre i dystert väder. Det är ju så otacksamt att vara dyster i solsken.
Förresten så pratar folk mycket om väder här också, så jag börjar tro att det är ett missförstånd att det skulle vara svenskt. Som kanske beror på att folk BARA vågar prata om väder i Sverige. Här kan man prata väder med taxichaffören, men man kan lika gärna prata om politik eller att man inte vet vad man ska göra med sin bortskämda hustru och dotter. Till exempel.
Gårdagens lunchtimmar spenderadas såhär:
Äntligen har jag kommit iväg och klippt håret. Jag vet inte varför jag alltid väntar tills det ser ut som Kristina Lugns hår! I Sverige har jag många gånger dragit mig för att gå av ekonomiska skäl, här delvis därför men mest för att det tar hela, hela dagen. Hos Jorge alltså. Igår gick jag och frågade om någon annan av hans frisörer hade tid - men han har bara en annan nu och han var alltså också upptaget i alla fall ett par timmar framåt i tiden. Och jag hade bara en och en halv timme på mig. Så jag gick till den andra frisören som jag vet vart den ligger (eftersom den ligger typ 50 m från Jorge) och de klippte mig DIREKT. Underbart. Och för 35 pesos också. (75 kronor, jämfört med Jorge som tar 300 kr, haha! Om man klipper sig med hans anställde så kostar det 40 pesos i och för sig.) Och det var ändå en bra salong. Inte den bästa, men eftersom jag har rakt och ganska okomplicerat hår (till skillnad från Dani...) så tycker jag inte att jag behöver den bästa heller.
Frisören frågade mig om det inte är så att gitarrsträngar måste bytas ut varann månad. (Yes, minst, egentligen varje.) Menade han att jag måste byta hår varann månad också?
Frisören frågade mig om det inte är så att gitarrsträngar måste bytas ut varann månad. (Yes, minst, egentligen varje.) Menade han att jag måste byta hår varann månad också?
Och så lagade jag ett hål, nu är det two to go.
Och så hittade jag en supersöt, super classy studentklänning till lillasyster på fina Las puertas de lilas (tror jag den heter).
Och så fyndade jag två fina par örhängen för 10 pesos var till mig själv på India.
Allt det igår på lunchen (ja, okej att min lunch är på tre timmar), inklusive en halvtimmes dötid då jag kämpade med novell- och diktsamlingen Antología Esencial av Silvina Ocampo. Hon är en riktig ordmästare, vilket gör det kämpigt för en stackars invandrare.
Uppdatering: nyss kom det in en farbror som påstod att han älskade mitt språk. Han menade kanske dialekt, för om han hört svenska någongång så var det i alla fall ingenting han berättade om.
Uppdatering: nyss kom det in en farbror som påstod att han älskade mitt språk. Han menade kanske dialekt, för om han hört svenska någongång så var det i alla fall ingenting han berättade om.
Sé que hubieras venido y sé que lo hubieses adorado a él...
Jag drömde om farmor inatt. Tydligen så skulle jag till att fylla år eller något, och jag var här i Argentina, för hon sa att hon inte skulle kunna ge mig någon stor present, utan att hon bara skulle skicka lite choklad, men att hon skulle försöka resa hit istället.
Åh.
Tack, det var mysigt att få prata även om jag inte minns mycket av det vi sa, kom gärna tillbaka någon natt.
(Det är så mycket jag skulle ha frågat om jag hade fått känna dig som vuxen.
Tror du på gud? Vilka böcker tycker du om? Och så skulle jag fråga om dina relationer, din ungdom, ditt liv och dina livsval.
Jag kanske frågade något av allt det här, men jag minns inte vad du sa. Men. Jag minns i alla fall att du vill komma hit.)
En gammal nyhet
Förresten så har jag ju fortfarande inte berättat att vi har fått tag i Michael Jackson-biljetter! Egentligen är ju alla pengarna på Sverige-kontona (och mer därtill som måste sparars ihop!) till flygbiljetterna, men Michael Jackson-biljetter skulle ju inte gå att få tag på senare direkt och det ordnar sig alltid. Vi skrev upp oss på någon förutrslista; vid första släppet fick vi inte tag på något, vid andra släppet (kl. 05.00 i Argentina) gick det att få tag på biljetter - fast inte tidigare än i januari(!). Vid tredje släppet försökte vi (eller ja, Dani, själv sov jag bekymmerslöst och osolidariskt nog vidare) igen att få tag på till Danis kompis/bror, utan resultat.
23:e januari blev det. Så nu har vi i alla fall en storstadsweekend så gott som garanterad tillsammans! Även om inte London var min förstahandsval så känns det helt okej ändå! Undrar när man måste börja beställa flyg och hotell för att faktiskt kunna realisera detta också?! Hur många kommer flyga från Köpenhamn den helgen och hur många kommer bo på hotell det datumet?! Hehe...
Apropå Sverige-flygbiljetterna så är det ju en glad nyhet att svenska kronan börjar stiga i värde igen=billigare flygbiljetter. Det är fortfarande ungefär 2500 kr dyrare än i september, men det går neråt. Priset alltså, inte kronan. =)
"Livet är kort, men timmarna äro långa"
Så tror jag det var jag läste citerat i Doktor Glas igår. Den här timmen gick fort!
Jag trodde jag skulle gråta floder, men jag grät ingenting. Och det gick lätt att prata. Okej att jag hade gått och funderat på vad jag skulle säga hela helgen! Plus att jag har en bra dag idag. Helgen var också bra. Fredagen var skitjobbig och det brukar ju gå uppför efter en sänka. Men nu kommer jag i alla fall att lättare se hur många dagar som är bra och hur många som är dåliga, och varför och hur jag kan ändra det.
"Var är folk minst lata", fortsättning
Den här veckans senegales (ja, vi fick två presenterade för oss av FN-arbetaren som hade kontakt med dem) är av helt annat virke, så han kommer nog att få jobb. Det kan eventuellt bli för svårt för ett så här litet företag att anställa honom som säljare (det är att börja från ruta 1 t o m på ett annat sätt än med mig; en annan utlänning och en annan som inte har någon aning om instrument och dessutom är tondöv - därför att här talar vi om att knappt kunna läsa och inte känna till varken Rolling Stones eller Beatles eller Michael Jackson. Bob Marley och 50Cent kände han till, ska jag tillägga till hans försvar.) Språksituationen är ganska speciell, kanske inte där, men i alla fall för mig och många andra, i och med att hans första språk är wollof, men språken han lärde sig i skolan var franska och arabiska (och skolan gick han inte ut, varför han läser väldigt stakigt). Så wollof kan han bara muntligt och alla andra språk han kan (franska, arabiska plus lite spanska och engelska) kan han sådär. Vilket betyder att han inte har något tydligt modersmål. Eller modersmålet är väl wollof, men wollof har han liten användning för att lära sig andra språk med, i och med att han inte kan det skriftligt. Dessutom vore det ju omöjligt att hitta en ordbok med spanska och wollof. På wikipedia finns bara 100 artiklar upplagda på wollof. (Lägg därtill att Argentina är ganska långt ifrån en svensk nivå vad gäller sånt som att erbjuda gratis språkkurser för invandrare. Dani var ganska rörande igår när han sa "Jag vet hur det känns att inte kunna förklara vad man menar!! Men i det här landet skulle ingen komma på tanken att ta ansvar över att du lär dig spanska, du kan svälta ihjäl och ingen kommer att hjälpa dig, så det måste bry dig allra mest om här är inte att lära dig om instrument, utan om att lära dig ord, lära dig språket..." Och så vidare. Sedan är det ju inte så konstigt att staten inte tagit tag i språkkurser för invandrare än, när de har så mycket annat att ta tag i först, och dessutom är det här med ickespansktalande invandrare ett väldigt nytt fenomen här i Argentina. Det var väl av misstag de hamnade på båten hit, stackarna.)
Nåja, av de skälen kan det bli svårt att få honom att bli en bra säljare, det är förmodligen en för stor investering för Ecomusic, men om inte annat kommer han säkert bli uppringd när det ska storstädas, klippas gräs, eller fixas med något annat.
Vilket inte kommer ske med hans bekanta som inte jobbar när det regnar.
Jobba först och äta sedan, eller tvärtom, det är frågan
I söndags var vi hemma hos Danis faster, för hon fyllde 40. Jag var på uselt humör på morgonen, men det vände och blev en riktig mysdag. En perfekt söndag faktiskt, med lagom slappa aktiviteter (Lost, olika spel, film och mycket fikabröd). Jag och Dani skötte hamburgergrillandet (Marcelo hade gjort "parillan", alltså grillen, själv) och förutom vanliga pessimistiska politiska kommentarer som särskilt Dani har svårt att stå ut med var allt trevligt. (Jag har full förståelse för om rika vill behålla sina pengar och därför röstar åt höger, men inte när folk som arbetar ihjäl sig och ändå knappt har någonting säger att "folk har det de förtjänar".)
Förutom det så känns det nästan som att vara i Sverige när man är hos dem. (Just de pratar aldrig politik själva heller, utan det är andra i familjen - vilket jag också hört beskyllas för att vara svenskt, förresten, att inte prata om politik.) Det känns som i Sverige dels för att de är så lugna och stillsamma och dels för att de har det så fint i sitt hem, både inredningen och vad gäller hemelektronik. I Argentina generellt är det ganska lågt prioriterat även hos folk som har pengar, upplever jag. (Just elektronik är i och för sig väldigt dyr här i förhållande till vad den kostar i Sverige.) Marcelos stora intresse är inredning, och det märks verkligen. Han har ordnat smarta lösningar till allt, byggt skrivborden och tv-möbeln så att de döljer alla kablar t ex, och han har målat en tavla som fungerar som kan öppnas som en liten dörr och bakom den sitter proppskåpet. Helt fantastiskt. Gården är också jättevacker, med blommor och lampor i grönt och blått runt den lilla poolen. Både gården och huset är väldigt litet, pojkarna delar rum, och sedan är det sovrummet och kök och badrum bara, men allt är vackert.
Var är folk "minst lata"..?
Om någon vet så berätta för Bibi!
Hon verkar ha fått sin tes om att afrikaner (fortfarande) har arbetskultur motprövad. Vi tog en kille på praktik, han dök upp första dagen och andra dagen uteblev han - på grund av regn!! Det regnade för all del kraftigt, det gjorde det, men ja...
Helst skulle hon väl vilja ha kubaner anställda, men problemet där är ju att exilkubaner inte är de arbetsamma kubanerna och hon är ju inte beredd att skeppa över instrumenten till Kuba och starta livet där.
Annars har jag försökt få sagt att det kommer bli svårt att få tag i en au pair om det är 54 timmar/vecka på kontraktet (men jag tror inte att det togs in). Det är lika bra att inse att när man har kommit upp i en viss ålder, så är man visserligen klok och livserfaren, men man har liksom bestämt sig för vad man tycker om saker och ting. Man kan INTE lära gamla hästar sitta, som pappan i Vingar av glas säger med sådan bedårande (men förmodligen spelad, jag tycker ändå den låter fin) accent.
Mexikanskan blev det inget av med till sist. Igår fick jag ett lovande mail av en kanadensare, men jag tror att Bibi skrämde iväg henne med arbetstimmarna. Sedan är det heller inte så jobbigt som det låter, måste jag säga till hennes försvar, eftersom det kommer finnas utrymme för slapptid mitt på dagen och under de två timmar då Cata & Milton har engelskalektioner på eftermiddagarna. Men man måste nog både berätta om skyldigheter och rättigheter; göra så tydligt och klart som möjligt vad gäller arbetsuppgifter, krav och regler men också locka med vad man har att erbjuda för positivt.
Helst skulle hon väl vilja ha kubaner anställda, men problemet där är ju att exilkubaner inte är de arbetsamma kubanerna och hon är ju inte beredd att skeppa över instrumenten till Kuba och starta livet där.
Annars har jag försökt få sagt att det kommer bli svårt att få tag i en au pair om det är 54 timmar/vecka på kontraktet (men jag tror inte att det togs in). Det är lika bra att inse att när man har kommit upp i en viss ålder, så är man visserligen klok och livserfaren, men man har liksom bestämt sig för vad man tycker om saker och ting. Man kan INTE lära gamla hästar sitta, som pappan i Vingar av glas säger med sådan bedårande (men förmodligen spelad, jag tycker ändå den låter fin) accent.
Mexikanskan blev det inget av med till sist. Igår fick jag ett lovande mail av en kanadensare, men jag tror att Bibi skrämde iväg henne med arbetstimmarna. Sedan är det heller inte så jobbigt som det låter, måste jag säga till hennes försvar, eftersom det kommer finnas utrymme för slapptid mitt på dagen och under de två timmar då Cata & Milton har engelskalektioner på eftermiddagarna. Men man måste nog både berätta om skyldigheter och rättigheter; göra så tydligt och klart som möjligt vad gäller arbetsuppgifter, krav och regler men också locka med vad man har att erbjuda för positivt.
Funderingar, funderingar...
Annars försöker jag bestämma mig för vad jag vill plugga. För plugga vill jag, faktiskt! Fast mest lust har jag att plugga typ filosofi/religion/litteratur och det känns lite osäkert att få till något produktivt av det sedan!
Jag kan inte bestämma mig för om jag vill bli lärare (där skulle det ju funka med religion och filosofi vilket känns lovande, nackdelen är att 5 år är så lång pluggtid samt att jag måste läsa en del spanska på det också om jag vill ha möjligheten att kunna undervisa i Argentina också) eller bibliotikarie (här kommer litteraturen förstås in i bilden och tanken känns mysig, nackdelen är igen Argentina, jag tror att arbetsmarknaden här är ännu mindre än i Sverige - för i Sverige tror jag att den är liten, trots att jag läste i tidningen häromdan att det är ett framtidsyrke just nu, för mina föräldrar sa det en gång, att arbetsmarknaden bara krymper för bibliotikarier och man tror ju alldeles för mycket på vad ens föräldrar säger!) eller sjuksköterska/sjukgymnast (och/eller massör har jag också sniffat på). Fördelen med det sistnämnda är det jag alltid har tänkt, att det i alla fall inte kan kännas meningslöst! Det låter så klyschigt att man vill göra något meningsfullt, men man vill ju det ändå! Och det kan ju vara svårt. Och blir man sjuksköterska klarar man sig nog vart man än hamnar i världen. I just Argentina på närmast svältlön i och för sig, men annars så. (Förutom om man får jobb på en snobb-klinik, då kan man tjäna ganska bra. Fast idén om meningsfullhet går ju lite om intet då. There's two sides to every story.)
Det här kan jag inte bestämma mig för och sedan kan jag inte bestämma mig över huruvida det är en bra idé att tänka på vad som är gångbart i Argentina och inte. Jag måste ju ha med det i beräkningarna eftersom att så länge jag är tillsammans med Dani så kommer vi att bo i Argentina, inte hela livet men någongång i livet, kanske om ett år, kanske om fem, kanske om tjugo. Har man redan liten aning om vad man vill syssla med, och är man redan våg med tillhörande beslutssvårigheter så hjälper det ju inte till att behöva hitta något som måste funka i två länder. Fast egentligen så är det nog bara jag som är hysterisk som vanligt. Alla måste ju lära sig ett till språk utöver engelskan idag och det blir bara vanligare och vanligare med både internationella studieutbyten och internationella jobbplaceringar. Så det är ju snarare så att man måste (eller att det är bra om man vill) jobba i andra länder än att det skulle vara omöjligt. (Sedan är det ju kanske många gånger det land som företaget vill som gäller och inte det man själv vill, men ändå.)
...
Hål i tänder, hål i plånbok! Inte av samma orsak dock!
Igår körde jag igång med nya tandläkartider igen, efter en och halv månads (semester)uppehåll (för Ricardos del). Jag tror inte han har haft semester riktigt så länge egentligen men!
Ett till hål lagat, 3 återstående. 256 kr enligt aktuell växelkurs. (100 pesos.)
FAN vad mycket dyrare flygbiljetterna är nu än när vi åkte hit i september förresten! Om vi hade tagit ut slantarna vi sparat (vilka var en varsin donken-lön ungefär) och köpt euro för dem hade vi haft ungefär 2000 kr mer idag. I och för sig kunde vi inte ha tagit ut allt, för en del behövde jag kunna betala med bankkortet men ändå, om det bara hade varit 1000 hade det varit okej ändå. Sedan kan ju inte alla tänka så, för man ska ju inte ta ut pengar från banken när det är kris, men mina donken-pengar hade nog inte gjort så stor skillnad. Nåja. Problemet nu är hur vi ska få råd. Vi hade pengar till varsin flygbiljett och nu har vi plötsligt bara lite mer än till en! Gulp!
Spännande...
Jag ska (förmodligen, kanske, om jag vågar?) göra något läskigt om nästan två veckor. Inget farligt egentligen, men ändock något jag är rädd för! Jag hoppas att jag kommer våga och jag hoppas att det kommer kännas värt det! Jag har velat göra det minst ett halvår, haha.
