evilin

Jag menar, det är ett väldigt långt steg från att säga upp sin relation med en familjemedlem, till att aktivt verka för att andra ska göra detsamma. Som människa måste man kunna vara mera human och mindre egoistisk än så. Man måste skjuta sig själv och sina bekymmer åt sidan och emotionellt inse att de man bryr sig är värda bra relationer med sin familj, även om man själv misslyckats med det. Gå till en psykolog eller prata med vänner, men skona familjemedlemmarna från inblandning och från att behöva ta ställning. 

(Det här är ju enda problemet med skiljsmässor, att många människor har stora problem med att göra den uppoffringen för sina barn. Låta dem umgås med någon de själva inte längre står ut med, hur svartsjuk och arg det än kan göra än och utan att säga något negativt åt personen; ge barnet förtroendet att själv bilda sig en uppfattning och hantera relationen. Det går ändå inte att skydda sina barn från livets smällar, för då förblir de barn hela livet. Jag sa länge att jag inte hade något emot mina föräldrars skiljsmässa. Jag har insett att egentligen hade jag det. Men bara detta problem. Och jag har fått uppfatta att samma sak kan hända i andra konstellationer, inte bara mellan föräldrar efter en skiljsmässa, utan i andra relationer under andra omständigheter. Även om jag egentligen inte känner till roten till den här konflikten. Jag vet inte vad vreden och svartsjukan grundar sig i. 

Det var den första funderingen. Den andra är: sedan när blev det så tabu för föräldrar att uppfostra sina barn? I min familj, eller om det även generellt gälller i Sverige, jag vet inte. I min familj är det i alla fall ytterst fult sett på. Att ställa några krav, sätta upp några regler, att ibland kritisera, t.ex., etc. Att uppmuntra till eget tänkande. Nejdå. Vi gör tvärtom istället och fyller landet av fullvuxna bäbisar...nåja. Mina föräldrar vet vad jag tycker om saken, men jag har slutat prata om det, för jag vet redan att de har lyssnat på mig. Nu är det deras sak att göra vad de finner vettigt. It aint my business. Det kan vara svårt att hålla sig utanför andras affärer, men jag gör så gott jag kan. När jag får barn ska jag uppfostra dem precis som jag finner vettigt. 

Ok, nu blev jag för första gången personlig i bloggen. A last simple note: bloggen är min och jag skriver vad jag vill. Jag har inte särskilt många läsare, i stort sett bara familjemedlemmar. Jag har dessutom gjort mitt bästa för att skriva i generella drag och jag har inte nämnt några namn.

Jag behövde mest skriva av mig för att jag blir så himla ledsen. De starka familjevärderingarna och -banden här i Argentina smittar väl av sig. Men det är så himla mycket som går att förlåta egentligen och de flesta gör nästan vad som helst (eller förlåter nästan vad som helst) för att ha en mamma, en pappa, en syster, en bror... I know what I'm talking about.